Eftersom jag lämnar mörka, kalla Sverige under sex veckor i slutet av 2006, tänkte jag det kunde vara av i alla fall marginellt intresse för släkt och vänner att få lite illa frekvent uppdaterad info om vad som sker där på andra sidan jorden.
Bloggen startar på dag minus tio, då novembermörkret sveper sig runt det huttrande landet i norr, och förväntas uppdateras flera, flera gånger. Kanske man kan betrakta denna webblogg som ett tidsenligt, 2000-talsmässigt sätt att säga "Pilutta dig!"
/Martin
Med hobbitbyxor och ring, men utan spetsiga oron och ludna fotter, tog jag mig runt i Wellington med omnejd och forflyttades magiskt till platser som Hobbiton forest, anduin, Isengard och Rivendell.
Och ni trodde det var pa latsas? Rivendell finns!
Och innan dagen natt sitt slut hade jag aven besokt botaniska tradgarden och NZ:s nationalmuseum, Te Papa.
Jag akte buss, och for via Tongariro National Park. I denna finns tre signifikanta bergstoppar, en av vilka ar Mt Ngauruhoe, aven kant som Mt Doom. Dessvarre glomde jag min mobil nar bussen stannade for fotografering, sa laagres-fotot fick tas i full fart.
Mt Ngurar… Mt Nguuurh… Mt Ghnghur… asch; Mt Doom
En fundering: Vad ar oddsen att man traffar en 1.90 m lang maorier som ar skadespelare och astronom och som spontant brister ut i “Vem kan segla forutan vind” nar man berattar var man kommer fran? Inte sa hoga som man kan tro.
Tur for mig att jag fortfarande var rejalt tappt i nasan, och tur for er att mobilen inte tar luktfoton; svaveloset lag tatt och tungt over termiskt aktiva Wai-O-Tapu och kratrarna och poelarna hade namn som Devil’s Home, Inferno Crater och Devil’s Ink pots. Jag letade febrilt efter Satan’s Sandals, Lake Lucifer och Beelzebub’s Bubbles, men utan framgang.
Devil’s Hideously Evil-Smelly Armpit Pool, kanske?
Dagens adrenalinkickar kom fran en rackarns hog gunga pa Rock’N’Ropes och en illa snabb jetbaat pa naturskona Huka River.
Auckland, farval och Waitomo, hejhej!
En stilla battur pa en underjordisk flod under ett grottvalv som mest liknade en stjarnhimmel, tack vare alla miljardtals lysmaskar.
Och vidare i Rotorua, dar kvallen bedrevs i Tamaki, en narbelagen maoriby, komplett med haka (krigsdans) och hangi- (tillredd i underjordisk vedeldad ugn) -maltid. Smarrigt varre.
Hakan. Inte Haakan, eller Haekan, utan sjalva Hakan, OK?
Bosattarhistoria pa morgonen och skaergaard pa formiddagen.
Jag steg upp tidigt for en brisk cykeltur till Waitangi Treaty Grounds innan jag satte mig i en valdigt snabb bat och skaadade scenisk skaergaard, haal i klippan och diverse delfiner. Och plaskeblot blev jag och mina skor, vilket torde gora underverk for min forkylning.
Och sedan, ater till Auckland.
Vilodag.
En stilla stros i New Zealands forsta huvudstad, Russell, vad var som stod pa programmet. Platsen var tidigare kand som Kororareka (“Mmm… sweet penguin…”) och senare som ‘The Hellhole of the South Pacific’ pga att sjoemaen, valfangare och straffaangar tenderade att sla runt har, med allt vad det innebar av otukt och ofog.
Forkyld.
Jag antrade Magic Bus pa morgonen och for norrut, genom kraftigt kuperat landskap, forbi skyhoga trad och via Dargaville, hockeyfrillans huvudstad, till slutmalet Paihia i Bay of Islands.
Hokianga Bay
Broost, som hollandskan sager
Sweet as!
Jag var pa tidigare antydda gratistripp, allas vara biljetter samlades in i en hatt av orange kulor, slumpen drog pa mafa en stokastisk biljett och vinnaren forkunnades:
‘Martin!’
Och saledes hoppade jag, alldeles gratis vad som vanligen kostar $195, varldens hogsta SkyJump (192 m fran Sky tower).
Efter att ha besokt en maorisk minnesplats och promenixat under fackverken pa Harbour Bridge, tog jag mig ater till Sky Tower for att utnyttja gratisbiljetten jag fortjanat efter val utfort SkyJump samt for att plocka fram kamerorna och fanga ut- och nedsikten.
Utsikten
Nedsikten
